principfast…eller?
jag har många principer, en av dem är att aldrig diskutera mängd eller frekvens när det gäller min alkoholkonsumtion, en annan är att förutom speciella tillfällen aldrig dricka annat än öl. idag bryter jag mot den ena, fick en flaska rom av en bekant för ett tag sedan och fick bara en sådan lust att dricka cuba libre. och när jag ändå brutit mot en princip så kan jag lika gärna avslöja att min konsumtion av öl ligger på någonstans i närheten av 500 liter/år, alltså ca 1,5 liter om dagen. men det är ju inte riktigt sant, vissa veckor dricker jag ingenting och framförallt inte när jag har mina down-perioder, det är en princip jag aldrig bryter mot. att dricka för att dränka sina sorger eller problem är att skaffa sig mer bekymmer och totalt värdelöst, vid sådana tillfällen behövs en klar hjärna.
varför tar jag nu upp detta? jo, för att en del skulle nog kalla mig alkoholist med tanke på min förbrukning och visst, jag kan förstå det men, och det är ett stort men. jag söker inte orsaker till att dricka, känner inget sug efter någon slags kick av drickandet och har heller inga problem att låta bli att dricka, dessutom dricker jag mig ytterst sällan riktigt berusad. det råkar bara vara så att jag tycker öl är gott och väljer det före t ex läsk. därför anser jag att jag inte är alkis utan bara smått törstig.
för övrigt anser jag att jag anser alldeles för mycket.