…har jag att göra.
jag har kastat bort mitt liv. visserligen har jag två underbara ungar och en exfru som numer är min bästa vän, så lite har jag lyckats med. men på många sätt har jag ändå kastat bort mitt liv.
var är jag nu, jo, fyllda 39 med ett litet företag som går hyfsat, men inte så mycket mer. frånskild och lite för nära det svenssonliv jag alltid avskytt,
vi går tillbaka i tiden. jag var ett så kallat underbarn, som treåring hjälpte jag min bror att lära sig läsa då jag kunde men inte han, brorsan var sju år då. som fyraåring läste jag engelska på samma nivå som tolvåringar. när jag fyllde sju höll jag en konsert på dragspel för femhundra personer och när jag var tio låg jag på gymnasienivå i engelska samt skrev matematiktenta i gymnasiets c-kurs med full poäng.
när jag var tolv dog min mor, när jag nyss fyllt tretton dog min far.
efter det sket jag i allt, tappade intresset för allt vad man behöver en hjärna till. istället började jag skolka från skolan, driva runt på stan på nätterna, gjorde vadsomhelst för att döva min sorg.
så höll jag på runt ett år tills en av mina farbröder kom och tog tag i mig, ledde mig in på rätt väg igen och lärde mig ett yrke där jag inte behövde fundera så mycket, och i det yrket är jag än idag.
Tillbaka till nutid, såhär mitt i livet kan jag inte låta bli att ångra att jag inte tog till vara på mina kunskaper som barn och utvecklade dem. ok, jag läser, skriver och pratar idag flytande engelska, tentade faktiskt av gymnasiets mattekurser jag hade kvar. men det är egentligen bara kattskit. jag hade en gång en dröm att bli forskare, gärna i partikelfysik eller kvantmekanik, hade jag inte lagt av så totalt som ung tror jag att det vore sant idag.
Ja, huvudet finns kvar, den logiska tankeförmågan, språksinnet och musikaliteten, men dåligt underhållen och därmed på ungefär samma nivå som då, kanske lite bättre, alltså ungefär som en hyfsat duktig universitetstudent.
nog för att vara en skaplig småföretagare.
som sagt, jag har kastat bort mit liv.